Hon står framför speglen och drar guldborsten genom hennes långa bruna hår. Hon vågar inte vända sig om eller ta ett steg bakåt. Hon kanske trillar dit igen. Att trilla dit igen skulle hon inte klara. Hon står fortfarande och borstar sitt hår, efter en kort stund släpper hon borsten som hon har ärvt av sin mor. Ögonen slocknar sagta och hennes kalla händer för hon till sitt ansikte. Det går inte att uppfatta hur lång tid hon har stått vid speglen, men hon kan inte lämna den för då skulle hon falla samman. Hon behövde tryggheten vid spegeln. Hon böjer sig försiktigt ned och tar ett stadigt grepp om borsten. Hon känner hur det slocknar för ögonen, hon drar med all den kraft hon har kvar ett snabbt sving mot spegeln med sin hand. En decimeter innan hon slår till spegeln stoppar hon och stirrar samtidigt in i hennes egna ögon. Skall hon aldrig kunna gräva sig upp ur den svarta gropen, skall hon aldrig komma tillbaka och vara den hon en gång var ..
- Cornelia Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar