Fashionandpoetry

Hon står stilla vid den smala grusvägen, den tar aldrig slut vilket håll hon än vänder sig. Det är alldeles tyst, det ända hon hör är den svaga vårvinden som smeker mot hennes bara överkropp. Med sandalerna hängandes på ringfingret går hon vid gräskanten men bara fötter. Varannat steg hon tar kittlas små sten mellan hennes tår. Hon kan känna den fuktiga daggen träcka genom hennes andningar, hon blundar. Bakom henne känner hon en värme som trycker emot henne och ner mot armen ut i fingertopparna. Sandalerna faller till marken, såsom hennes tårar ner för hennes kind..

Cornelia Svensson